Martin Erik Linge

Du väljer själv om du vill läsa det här.

Jag biter ihop, biter ihop så att tänderna knakar och så att det skaver i kinderna. Jo, jag visste att det skulle göra ont och jag vet att det kommer gå över. Känslan är intermittent; vissa kvällar undrar man, man undrar över allt. Man funderar på det som varit, inte varit och det som kommer att vara. Jag pratade med min syster på telefon nyss och hon gav mig sanningar jag egentligen inte ville höra. Jag förstod dem, tog in dem och förkastade dem inte även fast jag inte ville förstå. Jag har bränt en skiva med musik, jag har skrivit texter som aldrig kommer att nå sitt mål. Det är bäst att det stannar såhär. Jag ska vara stark, jag ska bita ihop, jag ska lämna det ifred även om det är mot hela min natur. Känslorna sätter sig på tvären då jag vill dela med mig men inte får, när jag vill ge men inte kan. För din skull. För min skull. Jag tänker inte göra fel den här gången. Jag borde inte skrivit det här alls men det måste få läcka någonstans.

USA, det förlovade landet, kommer att rädda mig, rensa mig, ge mig nya platser, nya människor och nytt liv. Även fast glädjen kommer att segra och minnet kommer mista sin färg, så vet jag likt förbannat att jag kommer titta ner i mitt ölglas sent en lördagskväll och undra vad  du gör ikväll.

Don't forget me when you grow old.

Igårkväll hände en ganska rolig sak. Jag hade varit och spelat poker hos Matsson och upptäckte att sista bussen till Linero redan hade gått. Jag fick springa till stationen för att ta en buss som iaf skulle ta mig till Jupitergatan, så att jag kunde gå därifrån hem. Hur som, väl sittandes på bussen stiger en kvinna på vars busskort råkar vara tomt. Hon ska åka till Dalby och ända dit vill man inte gå mitt i natten. Hon har inga kontanter och busschauffören verkar sur. Själv hade jag bara en femkrona på mig så jag kunde inte hjälpa henne. Då stiger två ganska glada killar på och den första killen säger att han kan betala åt kvinnan som blir jätteglad. Hon har redan lite mynt så killen gör ett bidrag så att hon får sin biljett och blir mycket tacksam. "Till Veberöd" säger sedan killen var på han och hans kompis i sin tur har missuppfattat biljettpriset och inte har pengar så det räcker. Det saknas två kronor. Det slutade med att min femkrona kom till användning till slut ändå, även om mitt bidrag var litet då kändes det fint att sitta där och kunna göra något för de två gentlemännen. Scenen spelade ut sig i fem minuter och jag satt på första parket där på bussen, det kändes lite som om livet ibland är en pjäs där man själv kan bestämma slutet.

When I jerk away from holding hands with you
I know these habits hurt important parts of you
remember when how sweet and unexplainable
nothing like this person unloveable

I just want back in your head
I just want back in your head
I'm not unfaithful but I'll stray