Martin Erik Linge

Du väntar på södra stationen,
jag står en liten bit bakom dig.
Du vill fortsätta och gå vidare,
så du går längre bort från mig.

Jag var osäker på vad jag ville,
med mina känslor i kontrast.
Ja, jag handlade nog för lite
och får nu stå mitt eget kast.

När jag väl ville komma ifatt dig,
då kontrollerade du redan allt.
Det som kunde blivit så vackert,
blev så ensamt, tomt och kallt.

Vi blev som pjäserna i spelet
och vi höll aldrig jämna steg.
Jag borde hållit av dig mera,
men antar att jag var för feg.

Så jag förlorade allt jag hade,
nödd att välja och försaka.
Jag tog en sista chansning då,
men fick gå två steg tillbaka.

Jag skriver om spelets regler
för jag orkar inte förlora mer
och jag fuskar med tärningen
varenda gång du inte ser.

Du ser förvånad ut älskling
men du borde faktiskt förstå,
när jag skickar dig i fängelse,
utan att du får passera gå.

Du lär nog sitta där ett tag
för nu är alla frikorten slut.
Inse att tärningen är kastad,
och när du väl kommer ut:

är det jag som äger allting
varenda gata, vartenda torg
Skit samma om du är hund
hatt, sko eller fingerborg.

Om jag ser dig på mina gator,
sedan efter pjäsens peripeti,
så lyfter jag nog blott på hatten
och låter dig passera förbi.

Jag önskar dock att vi kunde,
börja om från första rutan,
men får jag känna din kyla igen,
då klarar jag mig hellre utan.

Ja, jag spelar gärna en gång till
men jag kan lova dig min vän,
att jag aldrig förlorar monopolet,
över mina egna känslor igen.