Martin Erik Linge

Det var Elsa som tipsade mig om den här dikten för några år sedan och jag måste säga att det är något utav det bästa jag har läst. Dikten heter "The Sunlight on the Garden" och är skriven av den brittiska poeten Louis MacNeice. Läs och håll till godo! Lägg märke till hur sista ordet på rad ett och tre i varje vers rimmar med första ordet på den rad som kommer efter. Jag har försökt att skriva på detta sätt själv och det är fruktansvärt svårt.

Louis MacNeice - The Sunlight on the Garden

The sunlight on the garden 
hardens and grows cold. 
We cannot cage the minute 
within its nets of gold. 
When all is told, 
we cannot beg for pardon. 
 









Our freedom as free lances 
advances towards its end; 
the earth compels, upon it 
sonnets and birds descend; 
and soon, my friend, 
we shall have no time for dances.

  














The sky was good for flying 
defying the church bells 
and every evil iron 
siren and what it tells: 
the earth compels, 
we are dying, Egypt, dying.
  










And not expecting pardon, 
hardened in heart anew, 
but glad to have sat under 
thunder and rain with you, 
and grateful too, 
for sunlight on the garden.