Martin Erik Linge

Du väljer själv om du vill läsa det här.

Jag biter ihop, biter ihop så att tänderna knakar och så att det skaver i kinderna. Jo, jag visste att det skulle göra ont och jag vet att det kommer gå över. Känslan är intermittent; vissa kvällar undrar man, man undrar över allt. Man funderar på det som varit, inte varit och det som kommer att vara. Jag pratade med min syster på telefon nyss och hon gav mig sanningar jag egentligen inte ville höra. Jag förstod dem, tog in dem och förkastade dem inte även fast jag inte ville förstå. Jag har bränt en skiva med musik, jag har skrivit texter som aldrig kommer att nå sitt mål. Det är bäst att det stannar såhär. Jag ska vara stark, jag ska bita ihop, jag ska lämna det ifred även om det är mot hela min natur. Känslorna sätter sig på tvären då jag vill dela med mig men inte får, när jag vill ge men inte kan. För din skull. För min skull. Jag tänker inte göra fel den här gången. Jag borde inte skrivit det här alls men det måste få läcka någonstans.

USA, det förlovade landet, kommer att rädda mig, rensa mig, ge mig nya platser, nya människor och nytt liv. Även fast glädjen kommer att segra och minnet kommer mista sin färg, så vet jag likt förbannat att jag kommer titta ner i mitt ölglas sent en lördagskväll och undra vad  du gör ikväll.

Don't forget me when you grow old.